Lelles 1940 Ford

Det bästa från två världar

Text och foto: Peter J Larsson 2021

Lampan har ofta lyst på garageplatsen längst bort i vårt gemensamma garage i Nacka de senaste 10–12 åren. Det har inte varit speciellt mycket väsen från platsen, och det har till skillnad från hos mig inte sett ut som en mindre tsunami på platsen. Nej i lugn och ro har bilen bara växt fram, och varje gång man gått förbi har det hänt någon ny liten grej.

Det var i slutet av 00-talet jag lärde känna Lelle Eriksson som då flyttade in i vårt garage och blev medlem i klubben Ekens Gassers. Med sig hade han en tom 1940 år Ford-kaross med tillhörande chassi som han några år tidigare börjat bygga på i sitt dåvarande garage som han bland annat delade med Martin Lundqvist. 

   Jag frågar Lelle hur det hela började.

-Jag har alltid gillat roddar och hade tidigare en -31 A-Ford Tudor. Sen har dragracing alltid legat mig varmt och hjärtat, och under de senaste 30 åren har jag hjälpt till och skruvat hos ett antal team. 

   Med dessa två ingredienser är det inte så svårt att förstå att hans -40 Ford ser ut, och uppför sig som den gör. En hot rod med prestanda. Det bästa från två världar. 

   Men fröet till hela bygget hade en lite annorlunda ingång. 

-Jag hade gjort lite jobb åt två inte helt okända bröder från Upplands Väsby. I utbyte av det blev jag ägare till en bakaxelbanjo. Då hade jag i alla fall en sådan, men igen bil, skrattar Lelle. 

   Men det skulle inte ta så lång tid innan ett lämpligt användningsområde för banjon skulle dyka upp.

-2008 hittade jag karossen, och i samband med det åkte jag och några vänner till USA för att köpa på mig alla nödvändiga komponenter till bygget.

    Det blev en tung resväska kan jag ana när Lelle börjar berätta var det handlade om. Bland annat införskaffades en framvagn från TCI, innehållet till banjon, en 8/71 Weiand kompressor och en th400 låda med ett tillhörande Hurst Lightning rods shifter-kit. 

-Jo, det följde även med en motor hem… en cheva big block på 461 kubiktum, inflikar han och ler.

   Med allt hemma började det ta fart, och tidigt rev han motorn och uppdaterade den med bland annat Darttoppar, kolvar från Arias, vevstake från Eagle och en kamaxel från Comp Cams. 

   Alltmer började bygget ta form och helt plötsligt satt bitarna mer eller mindre ihop, och bygget förde mina tankar till Pelle Hallströms (R.I.P) numera ikoniska -40 Ford. Fast med ett lite mer oborstat yttre. Något som Lelle inte sticker under stolen med som inspirationskälla. 

-Nej, Pelles bil var, och är något alldeles speciellt. Jag gillar fortfarande verkligen det stuket, så självklart har tankarna gått kring den under byggets gång. 

   Så en dag, i slutet av 2018 byts lugnet borta i garagets nedre del till en mer intensiv verksamhet. Det är inte en tsunami, men det skramlar lite mer frekvent och skenet på platsen är en aning starkare än vad vi vant oss vid under de senaste tio åren.

-Jag ska köra Street Week nästa år, utbrister Lelle med glöd i ögonen. 

   Månaderna gick, och på avstånd såg jag hur det hände saker. I ett rasande tempo, och i maj 2019, två månader innan den utmanande ”rejs-veckan” skulle gå av stapeln var det dags för premiärtur. En resa till vår träff i Skokloster. 

-Det är väl 4–5 mil enkel resa, och hem kom jag…

   Så med cirka 10 mil i bagaget var det så dags för en av de största utmaningarna man kan utsätta ett fordon för. Street Week! På med husvagnen och i väg.

På den fjärde dagen hände det

Drygt 100 mil blev det innan växellådan gav upp i Orsa. Men med ett tidkort i bagaget på 6.75/165 km/h med en helt outprovad bil kände sig Lelle ganska nöjd trots allt.

-Med facit i hand skulle jag nog provat ut bilen lite mer. 10 mil landsväg kanske inte är den optimala vägen att göra det på.

   Med rasad låda, och med en del andra åtgärder att utföra var det inga problem att fylla 2020-års vinter med garagetid och lagom till 2021 var det en mer utprovad bil som var redo att smaka asfalt. Det blev både cruisingar och besök på ett antal träffar. Och viktigast av allt, det blev ytterligare ett tidkort med sig hem i bagaget, den här gången på 402 meter.

-Jag åkte till Kjula för att testa. Något som gick både bra och dåligt. I första repan strulade jag till det i starten och övervarvningsskyddet visade att det fungerade, men trots det var resan avklarad på 10.70 med en sluthastighet på 202 Km/h, så det får jag väl vara nöjd med. I andra repan blåste jag kompressor och insugningspackningarna, sen var det adjö.

    Vid fototillfället tidigt i höstas hade Lelle fått ordning på bitarna igen, så vintern 2021 kanske återgår till lite mer harmoniskt skruvande. Något som jag vant mig vid äga rum under årens lopp där nere i garagets ände.

   Hur ser framtidsplanerna ut, och kommer han lacka karossen?

-Nej, någon blank färg blir det inte. I alla fall inte inom de närmaste åren. I stället tänker jag fortsätta att justera och prova ut alla eventuella barnsjukdomar. 

    Ett svar som känns lite befriande på något sätt. Den här bilen har så länge jag sett den sett ut så här, och jag tycker att receptet är alldeles utsökt som det är. Hård som få!

   Lelle vill avslutningsvis tacka alla som hjälpt till under åren. Utan er hade det här aldrig blivit vad det blev. Tack!