Corvette 1959 - En val bland stingrockorna

Det är inte första gången vi hälsar på hos John Pettersson i Sorunda. Det har faktiskt blivit lite av en tradition.

John är inte en sådan herre som snöat in sig på något specifikt märke eller årsmodell. Inte heller om det är av amerikanskt, tyskt eller svenskt ursprung. Nej, hemma på gården har det passerat både gamla Porschar, amerikanska muskelbilar, hot rods och en och annan blårykande Saab.

 Senast vi hälsade på var det för att göra ett reportage om hans patinerade 1970 Cuda. En bil ni kunde läsa om i nummer 7/2018.

Året efter, alltså 2019 lyckades återigen John nosa upp en muskulös vagn som det blev huggsexa på när den kom ut till försäljning på Blocket.

–Jag fick tidigt syn på annonsen när den kom upp, och av bilderna att döma var den oemotståndlig för mig. Jag fick agera blixtsnabbt då jag kände på mig att många skulle höra av sig.  

John lyckades i vanlig ordning boxa affären, (jo han har ett mycket gott luktsinne när det handlar om att hitta udda fordon) och snart skulle nyförvärvet flytta till sitt nya hem på Södertörn.

Vad var det han hade köpt?

Ja, att det är en Corvette kan man inte missta sig på, men det är en hel det saker som inte stämmer. Bland annat att årsmodellerna inte överstämmor med varandra beroende på vart man fäster blicken.

–Bilen är i grund och botten en 59:a, men bakändan kommer från en 62:a, berättar John och börjar gå runt bilen för att visa fler modifieringar på karossen.

–Tittar man på frampartiet ner mot huven är det modifierat, likaså framskärmarnas nederkant som är en aning breddade. Bak är också skärmarna breddade med en ny kant. Sen finns det fler detaljer man inte lägger märke till vid en första anblick. Till exempel att tanklocksöppningen är flyttad. Sen har man även monterat dit ett par extra baklampor.

  Efter att gått runt bilen med John i ett rasande tempo, varv efter varv kan jag konstatera att den, eller de som byggde om denna Corvette tog uppgiften på allvar. Inget är lämnat orört.

Att bilen skulle vara ombyggd på den här sidan 2000-talet kan man snabbt avfärda. Här luktar det historia lång väg.

–Jag vet inte så mycket om bilens förflutna, men jag har hittat några ledtrådar som skvallrar om att den är byggd på 70-talet någon gång. Och att det rejsats med den, det är det ingen tvekan om. Sen tyder mycket på att den stått undanställd en längre tid.

Pratar vi race är vi förstås nyfikna på vad som döljer sig under plastskalet.

–Exakt vad det är för bitar vet jag inte, men det är en 327 cui som bland annat ska innehålla en vassare kam, sen sitter det ett tunnelram insug, med dubbla Holly 650 på toppen, mer vet jag inte, säger John.

   Växellådan är en fyrväxlad manuell M21-låda med en stöddig Hurst-spak som sticker upp ur mittkonsolen. Stöddiga är också de rejsiga gamla midjebälten som för tankarna till någon nattlig uppgörelse. Håller vi oss kvar i kupén hittar vi en tuck ´n´ roll-inredning i skinn, extra mätare, en ratt som gärna hade platsat i en gammal hot rod, samt pricken över i:et, en gammal kassettbandspelare. En mycket hemtrevlig och nostalgisk miljö att sitta i när man rattar fram denna stingrocka, eller val…. Just det. Ta en titt på lackeringen. Här hittar vi nämligen en annan fisk än vad vi är vana vid när pratar Corvette. För visst är det väl en valfena som pryder fronten. Håller vi oss kvar vid lackeringen kan man skönja en mirraeffekt i guld och silver ovanpå den röda färgen, och som en nostalgisk inramning till det hela rullar bilen på en uppsättning klassiska slot mags med ett skapligt offset bak som ser till att fylla ut skärmbreddarna som sig bör.

Är det något herr Pettersson har i planerna att åtgärda i framtiden, eller ska han låta denna tidskapsel förbli orörd?

–Ja, några saker har jag stört mig på. Bland annat utväxlingen i bakaxlen som jag ska byta. Nu är fyran i innan jag lämnat gårdsplanen, och det blir lite jobbigt i längden att leva med. Sen funderar jag på att höja den lite fram. Men annars är jag riktigt nöjd.

Om han lyckas hålla fingrarna i styr är oklart, däremot är jag helt säker på att vi följer traditionen att besöka Sorunda och John fler gånger. Och vad som väntar oss är alltid lika överraskande och befriande. På den här gården finns det inga gränser. Sånt gillar vi.

På återseende!